The End och/eller Borjan pa nagot Nytt.

Det borjar bli dags att runda av det har kalaset. (Lyssnar pa: Forever Young - Alphaville)

Mina sista 13 dagar i Wellington bestod av massor ut av F: forkylning, forandringar, fynd, film, fotografering, framtidstankar, funderingar, fargflackar, french toast men ocksa mer Wellington-uteliv, livemusik pa lokala konstgalleriet (Urban Tramper), museumbesok, indiska luncher, Second Hand-research, buss-sightseeing, improvisationsteater, appelmostillverkning och ett antal Apple Crumbles (smulpajer), ta-mig-hemat-forberedelser, ol i solsken, plotsliga skurar samt Adams farval.

Sedan satte jag mig pa en buss for att 11 (langa och dryga) timmar senare hamna i Auckland, igen.

Hostelliv efter familjeliv ar tufft men funkar. Sova ar svart. Ata ar trist. Men ikvall blir det atertraff med Golden Bay-Theresa. Finfint.

Imorgon bar det av hemat. Auckland - Melbourne - vanta 7 h - Hong Kong - London - vanta 5 h - Goteborg. Ocksa ar det val bara att halla tummarna for att nagon snall manniska ar dar och vantar pa mig.

Framtiden ar ljus; jobb pa Skanes Djurpark (servering), en svensk sommar och plugg till hosten.

Om jag har angrat att jag akte? VERKLIGEN INTE. Jag har vaxt som person, jag har traffat nya mer eller mindre fantastiska manniskor, gjort saker jag inte forvantat mig (planterat saffran, dansat i marklig kallare, atit ost, uppskattat sallader, kort fyrhjuling, mediterat...osv.) - men viktigast: jag uppfyllde en drom.

Om jag ar stolt over mig sjalv? VALDIGT.

Om jag vill ivag igen? SJALVKLART. Men forst maste jag insupa lite hemma och tjana pengar.

Jag kom. Jag sag. Jag segrade.

Och det ar alldeles precis lagom att aka hem.

Det ar svart att komma pa ett bra avslut pa det sista inlagget fran NZ.

Let your dreams come true. Viktigt varre.

Hemma, here I come.