Treveckorsevighet.

...kände att det var dags igen. Även om ett vardags-Sverige-liv inte är alls lika spännande som ett alltid-nytt-och-annorlunda-NZ-liv att läsa om.

Men att skriva rensar och...tränar minnet.

Så. Imorgon har jag varit hemma i 3 veckor vilket känns som en evighet.
Kontakter har återupptagits och ett nytt jobb har påbörjats. Jag känner mig otroligt svensk och snart är det midsommar.
Nej, jag hade inte velat stanna längre men jag måste försöka att göra hemma mer exotiskt.. Jag vet ju att tiden inte har stått stilla men jag har ju inte varit här och...åhr. Äventyret känns så långt borta.

Jaja. Jobbet är bra. Folket är trevligt. Det är dock långt att köra och jag hade hoppats på högre lön. Men jag har jobb! Jag fyller på kontot och jag gömmer mig inte på mitt rum.
Jag lär mig göra snygga mjukglassar, tar emot 20:a efter 20:a från långa skolbarnsköer och kommer in i ketchup- och senaprutiner. Försäljningen går bra men jag trivs inte i svart gatuköksmössa.

Håret är förresten kortare, det klippte jag egentligen 2 veckor innan jag kom hem. Trivs okej, det växer ju ut.

Jag tjänade ihop massor av vuxenpoäng när jag körde och hämtade hem katten efter 2-dygns dyr veterinärbehandling. Men hon är tillbaka till sitt gnälliga, kräsna och oehört kelna jag vilket är skönt.

Nu är jag ledig lite, i heldagsregnet (sommaren var kort?) och har inhandlat nytt till garderoben. Imorgon måste jag städa lite. Och vila.